Ett halloween minne

Det var för några år sedan när vi bodde ute på Färingsö, ganska långt ute på landet med endast en nära granne och ingen som helst gatubelysning. Det blev helt becksvart på vinterhalvåret och man såg knappt handen framför sig en mulen kväll. Så sitter vi på Allahelgonafton och äter middag. Vinden ven utanför stugan, de tända ljusen fladdrade lite och det knakade i golven såsom det gör i ett riktigt gammalt hus från sekelskiftet. Det var lite kusligt.
Plötsligt knackar det på dörren! Spontana besök fanns inte på kartan så vi hajade till, vem kommer så här sent utan påannonsering? Är det en vålnad, en vampyr eller kanske är det Döden som kommer en kväll som denna?
Jag öppnar försiktigt dörren och möts av tre små söta häxor på trappen.

- Bus eller godis? säger de med de näpnaste små häxröster.
Vi fyller deras påsar med godis och sedan ger de sig av, ut i det becksvarta mörkret. Och vi fortsätter middagen och hade nästan hunnit glömma bort dem när det knackar på dörren igen. Är det nu Döden kommer?
Jag öppnar och där står de igen, samma små söta häxor.
-Vi vågar inte gå heeem, säger de med gråten i halsen.
Såklart de inte vågar med Döden lurandes i faggorna, tänkte jag.
Så jag stuvar in häxorna i bilen och kör hem dem.

Även häxor kan faktiskt vara mörkrädda ibland.

Årets Halloween arrangemang.

.