Vad är det med mig och dödsannonser? Jag missar dem sällan och kittlas på något konstigt sätt över det hemska med dem. Att folk har mist någon när och kär, sin fru, sin mamma eller det obegripliga: att mista sitt barn ?
Jag skummar över annonserna och tittar på födelseåret, endast de som dött alldeles för unga fångar mitt intresse. Jag fasar över någon som är född runt min egen årgång, jag fasar över tonåringar o framförallt jag fasar över barn. Så där sitter jag o fasar. Ser den lilla nalle-bilden, läser den lilla dikten, gråter en liten tår. Jag tänker på föräldrarna, hur kan de gå vidare i livet, hur är det möjligt?
Rikard undrar varför jag pinar mig såhär? Kanske tillhör jag typen som stannar vid olyckor för att kanske få se skymten av lite blod? En sådan som gottar sig i andras olyckor. Är jag sån? Eller vill jag bara inte blunda för verkligheten, att döden hör till livet och kan hända vem som helst, när som helst.
Kanske är jag lite-både-och. Men jag är säker på att jag ibland behöver påminna mig om hur himla bra jag har det egentligen...
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar